Hur allting började…

Att våga, är att förlora fotfästet

en stund. Att inte våga, är att

förlora sig själv.

Drömmar och tankar på saker vi ska göra och genomföra någon gång i livet, bär vi nog alla med oss. De är ofta på ett behagligt, behörigt avstånd från att behöva realiseras, eftersom livet ännu så länge känns långt, mycket långt. Så de kan mycket riskfritt få frossas i och vara en del av det vardagliga dagdrömmeriet utan att på något sätt ställa krav på att  tas tag i, förändra något eller utvärderas om det verkligen är någonting man verkligen vill.

En av mina drömmar, har varit att en dag starta någonting eget. Exakt vad har varierat genom åren, men de senaste tio åren har tankarna på en butik funnits där, även om den ibland har varit ett café och en butik i ett. Genom åren har tankarna slipats, utvärderats och funderats på. Marknadsplaner har tagit sin form i huvudet och årliga besök på Formexmässan har gett drömmarna näring.

Så i höstas slogs jag plötsligt utav insikten att jag nog kommit fram till den stunden i livet som är “nu eller aldrig”.  Av olika anledningar befann jag mig i en situation där livet ändå höll på att förändras, och under ett par veckor hade jag kört förbi lokalen som stått tom länge. Till en början försökte jag lite förnuftigt slå undan tankarna som orealistiska. Men dagarna gick och lokalen stod fortfarande tom efter ytterligare en månad. Som om den väntade på mig. Jag tänkte att det inte kunde skada att i alla fall ringa och kolla. Kolla om den var ledig. Och få närmare besked om hur orealistiska mina tankar var.

Samtalet resulterade i ännu fler tankar. Nu började marknadsplanerna få sällskap av kalkyler. Emellanåt svindlade tanken. Det var både möjligt och jätteläskigt på samma gång. Så en kväll i november satt jag och försökte lära mig ett presentationsprogram på nätet som heter Prezi. Det är ett fantastiskt verktyg som är som en gigantisk mind-map, som låter tankarna vandra lite fritt. Eftersom jag behövde något att leka med för att testa programmet beslöt jag mig för att se om jag kunde formulera min tankar och sätta lite ord på idéerna och få lite bilder på mina tankar…. Så det blev en liten plattform för vad det skulle kunna vara. Och på den vägen är det.

Med kloka och tålmodiga vänner och familj som stöttar och tror på mig. och efter oändligt många timmars research, ältande och planerande har jag under våren balanserat mellan drömmar och realism. Man måste nog vara lite galen, lite våghalsig, lite ängslig och emellanåt lite livrädd för att hitta en balans mellan det möjliga och det som ger drömmar näring och energi att förflytta sig framåt. Aldrig anade jag från början att det skulle ta så mycket tid, vara så svårt, kännas så läskigt och vara så fantastiskt roligt. Ibland är det nog en fördel att man inte redan från början vad det är för problem man kommer stöta på för då skulle man aldrig ha orken att ta sig vidare, parera hindren och fortsätta framåt.

Jag har turen att ha en pappa som både är min värsta kritiker och min största supporter. Och som tagit timmar på sig att granska mina kalkyler, hjälpa mig igenom djungeln av företagsadministration och hjälpt mig genom de värsta motgångarna. Jag har haft turen att vara omgiven av otroligt duktiga och kloka människor som står ut med mina långa utläggningar, ger mig kluriga frågor att tänka på, ifrågasätter när jag tar genvägar och ger mig fantastisk feedback och pepp.

Tack alla ni. Tack för alla för alla bra tips, för att ni orkat lyssna på mig, svara på mina frågor, titta på alla bilder, läst alla mina planer, kommit med idéer, följt med mig på mässor och leverantörsbesök, läst kilometerlånga mail och orkat lyssna er igenom mina ambivalenta funderingar om olika vägval, kommit med namnförslag, gjort min logga, hjälpt mig med hemsidan, skickat länkar, kommit med tips på varor och leverantörer. Tack för att ni bjudit på er kunskap, er tid och ert engagemang. Tack för att ni tror på mig.

Fortfarande står jag bara i början. Fortfarande har jag inte en aning om hur det kommer gå. Fortfarande har jag oändligt mycket kvar att göra. Men jag tror, precis som min pappa sa en dag i våras; Om jag inte gör detta nu, så kommer jag ångra mig resten av livet.

Här kan du se min lilla presentation jag försökte göra i Prezi med alla sina fel och brister som jag aldrig fick riktigt ordning på. Men den funkade fint som trampolin in i framtiden ändå.