23 November, 2024

Nu är det bråda dagar i butiken.

Våndor och förväntan!

 

Nu är det fullt upp. Dygnet runt näst intill. Allt som jag hade tänkt att jag skulle hinna med och allting jag hade tänkt få gjort är så otroligt mycket mer än vad som blivit av. Samtidigt har jag hunnit med så otroligt mycket mer än vad jag trodde. Problemet är nog att vissa moment och uppgifter har jag helt enkelt trott ska vara så mycket enklare och gå mycket fortare än vad de gör. Hade helt missat hur mycket tid det faktiskt tar att öppna en oändlig massa paket. Innan de går att öppna, måste de prickas av. Efter det att de öppnats, ska skräp packas ihop och köras bort.

Sedan kommer det roliga, och kanske mest ångestladdade… att placera ut. Vad ska stå var? Hur många av varje? Vilka saker ska stå ihop? Vilka ska absolut inte göra det? Lådor och kartonger har burits fram och tillbaka. Möbler har släpats än hit och än dit. Hjälpande händer, inspiration och idéer bistår vänner och familj med. Jag hade aldrig klara av detta utan alla kloka, generösa och idérika vänner.

Det har målats, det har spikats, det har burits och kånkats och det har skrattats en hel massa. Sakta växer det fram någonting som förhoppningsvis ska kunna bli en plats man gärna besöker igen och igen. Och även om det är massor av arbete kvar så kan jag ana konturerna av någonting som känns ganska bra.

Det känns pirrigt, förväntansfullt och spännande. Ändå kan jag ibland inte undvika att tänka på sägnen om mannen som byggde den gamla stenbron i Karlstad. Historien berättade min morfar varje gång vi körde förbi den gamla bron över Klarälvens forsande vatten. Stenbron var med sina 12 valvbågar på sin tid det allra senaste inom byggteknik och enligt sägnen så sägs det, berättade morfar, att precis innan allt folket släpptes över bron på premiärturen, så valde Byggmästaren Anders Jacobsson att hoppa från bron och dränka sig för att han tvivlade på brons hållfasthet. Bron höll givetvis och har stått där nu i flera hundra år. Morfar la alltid till med en skakning på huvudet att det var för sorgligt att han aldrig vågade vänta och se om hans idé höll. Och även om jag höll med morfar då, och håller med morfar idag, så kan jag ändå ana den svindlande, läskiga känslan av att kanske ha tänkt fel som den gamla byggmästaren måste ha tänkt.

 

Och så är det allt det där som jag skulle ha gjort.

Allt som skulle ha planerats. Allt som skulle ha fixats. Inte hann jag med det. Har ju inte ens hunnit skriva en rad eller två här på över en månad. Men nu närmar det sig med stormsteg. Och det känns härligt roligt att vara på väg. Och jag inser att allting måste kanske inte vara klart och perfekt till den 30:e. Om det finns varor, förhoppningsvis med vettig prismarkering och en kassa som är snäll mot mig så får vi ta det från det. Förhoppningsvis finns det lite att provsmaka, kanske att skåla i och en hel del att inspireras av.

Och jag, ja alla vi som har jobbat med att komma i ordning, hoppas att du kommer känna dig så välkommen!

P.S Enligt Wikipedia så hoppade aldrig den kära gamla byggmästaren den där premiärdagen… han dog i sitt hem årtionden senare.