29 March, 2024

På gårdsauktion i Nora

Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du tar.

Den sista söndagen i maj begav jag mig tidigt på morgonen iväg till Nora för att gå på gårdsauktion. Matsäcken var packad, kaffet varmt och vägarna alldeles tomma den tidiga timmen. Kändes som en dag på äventyr som jag inte riktigt visste hur den skulle sluta.

 

Målet med resan var att ropa in några roliga och annorlunda saker till butiken. Det var några år sedan jag var på auktion senast men förväntningarna var höga att det fortfarande skulle vara samma folkfest och möjlighet till att göra fynd. Ibland är det med auktioner som det kan vara med shopping på semestern i varma länder… vissa saker gör sig egentligen bäst där och då. I garderoben hänger sedan årtionden kläder i fantastiska färger och tyger som var så otroligt vackra till mörk solbränna en tropisk sommarnatt, mindre lämpliga en vardag i Stockholms tunnelbana. Samma sak med auktionsfynd – berusad i stunden, miljön och repliken “hör jag hundra kronor?”. Och som i en dröm kan man se sig själv utifrån, höja handen och glatt ropa jaaa innan man ens hunnit tänka efter. Bästa svaret på den frågan är ju egentligen “Nej, men femtio.” På så sätt kan både kopparkärl, diverse udda husgeråd  och gamla glasflaskor få följa med hem.

 

 

Tolvsbördsgård låg otroligt vackert vid den västra änden av Fåsjön strax utanför Nora. Bergslagen badade i sol till skillnad mot Stockholm som snarare badat i regn när jag begav mig. Tjocktröjan och jackan åkte raskt av och jag satte igång med mitt värv på jakt efter udda, roliga detaljer som går att använda hemma eller i trädgården. Just timmen innan när det är visning är alltid lika stressande. Vid första anblicken ser man bara lådor med ihoprafsat skräp känns det som…

Det ligger en lite unken doft över visningsplatsen från alla (dammiga) saker som fått komma fram ur vrår och bodar. Och så blir man lite stressad. Inser att folk redan hittat sina favoriter, som de satt sig på, vridit och vänt på och hittat alla felaktigheter innan. Andra varvet har man tagit mod till sig och börjat pilla i ölbackslådorna. Och under kitchiga ljusstakar och vaser kan man helt plötsligt se den. Den där saken man hoppas att ingen annan sett. Längst ned under allting sticker den fram. Hjärtat gör volter och man försöker memorera alla fula saker som ligger i lådan så att man sedan ropar in rätt.

 

 

Första vändan av visningen blev lite väl många intryck… Det kändes som att jag kunde ropa in allt eller kanske inte någonting alls. Andra visningssvängen hittade även jag några saker jag förälskade mig i. Frågan är väl om någon mer än jag gör det? Risken är nog rätt stor att jag istället för varor till butiken kommer hem med en hel del nya fina saker till mig själv. Även några fyndlådor memorerades och jag försökte redan där och då bestämma mig för ett maxpris. Ha! Just maxpris är en riktig luring. För av någon underlig anledning känns det alltid som man satt det löjligt lågt när man i stundens hetta redan raskt kommit upp till det men man själv för tillfället inte står med högsta budet… Så då nickar man jakande till 25 upp en gång till…. och en till (envis en den där andra)… och en till… Och då, då dyker det nästan alltid upp någon annan som vaknat till och tror att det är något alldeles särskilt det bjuds på och drar till med att höja en femtiolapp.

 

 

Det var nog närmare tio år sedan jag var på auktion i Noratrakten men det var härligt att se att väldigt lite förändrats.. Inte ens auktionsutroparen från Linde Auktionstjänst eller hans medhjälpare hade blivit så mycket äldre, även om jag saknade den gamla farbrorn som alltid var med förr och som alltid brukade munhuggas med. Men det fanns nya på plats som mer än gärna slängde in ett skämt eller kommentar både bland medhjälparna och publiken. Och folklivet var detsamma, grannar som diskuterade, kaffe som dracks och den varma korven som efter några timmars budande smakade mer än gott.

Även om man inte bjuder på en endaste sak så är bara upplevelsen att hänga en hel dag på auktion något alldeles särskilt. Livet går sin stilla lunk och man inser att det finns gott om tid att både vrida och vända på saker medan auktionen pågår – så egentligen är det inte helt nödvändigt att komma den där timmen innan. Men man vet ju aldrig – kanske börjar de med den där saken som är alldeles extra speciell.

 

 

Efter närmare fem timmar var bilen mer än överfull. Så in till bristningsgränsen var den packad av diverse kuriositeter och fyndigheter. Med sorg i hjärtat lämnade jag kvar massor av fina saker som också gärna fått följa med hem.  Insåg jag att om jag haft en större bil hade jag kunnat ropa in både vackra dörrar, gamla fönster, bänkar, bord och byråer – ja nästan hur mycket som helst.

En del saker hade jag lyckats köpa och hålla mig till planen och inte över maxpris. Andra saker funderade jag länge på hur jag egentligen hade tänkt. Andra saker hade kommit med när de la ihop två utrop och som senare visade sig vara riktiga fynd. Annat önskar jag att jag hade vridit och vänt på innan och inte bestämt mig för i samma stund som auktionsutroparen höll upp den.

 

 

Tipset är att hålla sig lite till de två sista timmarna. Människorna är färre, priserna lägre och bilarna redan fulla. Då kan man få vackra hattaskar i skinn för hundra kronor eller vackra gamla pardörrar för bara ytterligare ettpar hundra. Kanske berodde priserna också på den vackra sommardagen och att turisterna ännu inte letat sig upp genom Sverige till natursköna Bergslagen.

Mycket nöjd och mycket trött styrde jag kosan hemåt i kvällssolen. Med mig hade jag skidor från förra, eller till och med förrförra århundradet, fina potatsikorgar, handgjorda klädnypor, lådor, lådor och åter lådor, en plåtlåda som visade sig vara en resväska, en svepask, en hummertina och mycket mycket mer. Insåg att jag ju kan låna en del av sakerna. Bara över sommaren. Innan de ska till butiken i höst.

Se filmen om hur fullastad bilen blev.